På resa genom Zimbabwe

På min allra första resa till Afrika landade jag i Zimbabwe en dag i slutet av april 1998. Snart 20 år sedan. Sedan den dagen har jag varit otaliga gånger i Afrika men det första intrycket av Afrika kommer alltid att vara från min resa till Zimbabwe. Zimbabwe som en gång i tiden hette Sydrhodesia, ligger inklämt mellan Mocambique, Zambia, Botswana och Sydafrika utan någon egen kust. I en skakig minibuss på väg in mot centrala Harare med skrikande högtalare blickade jag ut över staden. Musiken i högtalarna var den där karakteristiska afrikanska musiken med tretakt och en gitarr som med slingor i afrikanska skalor dränker det mesta, delvis pga. att stereon inte hade någon bashögtalare. Staden utanför mitt fönster var mycket mer modern än jag hade anat. Höga hus täckta med glas, rena, asfalterade gator och moderna köpcentrum. Överallt körde de små minibussarna som i Zimbabwe kallas ”commuters”. Konduktörerna, eller i realiteten inkastarna, i de små bussarna ropade ”Mbare, mbare!”. På frågan vad det betyder fick jag svaret att Mbare är den stora busstationen i Harare och många av bussarna från stadens centrum går dit.

Efter veckor i Harare begav jag mig vidare ut på en resa genom Zimbabwe som även till slut tog mig på en resa till Mocambique. I Zimbabwe reste jag landet runt i skakiga bussar och besökte fantastiska platser som Chimanimani, Inyanga, Great Zimbabwe, Matopos, Bulawayo, Hwange och Victoriafallen. En resa till Zimbabwe är naturligtvis inte komplett utan en safari så Hwange National Park var ett givet stopp. I jeep och till fots såg vi elefanter i stora hjordar, antiloper, bufflar, hyenor och lejon. I Vic Falls stod jag längst ut på kanten på den Zimbabwiska sidan och lät det piskande, dönande vattnet skölja över mig. Jag var vid Vic Falls när vattenmängden är som störst och det var bokstavligen som att stå mitt i en orkan eller ett tropiskt skyfall. Så fantastiska så vackert, så mäktigt.

Den stora favoriten för min del blev dock bergen på gränsen till Mocambique; Inyanga Mountains och Chimanimani. De gröna kullarna och dramatiska bergen med pinjeskogar, öppna ängar, vattenfall och djupa raviner. På natten föll temperaturen ner till strax över noll och jag kurade ihop framför en brasa. På dagarna var himlen evigt blå och solen värmde de gröna bergen.

Det var med en känsla av saknad och vemod som jag reste till flygplatsen för att flyga hem. Jag visste inte då när jag skulle få se Zimbabwe igen. Zimbabwe är ett land vars ledare har arbetat hårt på att ge landet ett dåligt rykte men som är fullt med fantastiska upplevelser och underbara människor.